Kajsa Grytt

Vilka dagar!

Jag skulle ju inte bli darrig! Äsch, det går inte ner i djupet. Mest kul fortfarande faktiskt. I måndags var jag och tittade på Birgit Bidder på Södra Bar. Releasefest. Ojojoj! Otroligt bra! Hon är en sångerska av guds nåde, men briljerar inte. Sjunger sina låtar, men jag känner hennes skicklighet i kroppen på mig själv, rösten har både närhet med lite rasp och luft, höjd med vackra melodier och kvitter. Dessutom kraft, mörker och avgrund i botten. Hon körar med mig på skivan, releasen och i TV4 Morgon. Jag är så stolt. Träffade Jerker Odelholm där. Han var med i Nordkorea som basist i Athletic Arabs. Kärt återseende. Han var också med på min lite grunge-töntiga skiva Revolution. Jag ska inte säga så. Jag vet att en del älskar den och det är helt ok. Jag gillar låtarna, men jag hade en annan idé med den skivan från början. Torra gitarrer och dominerande basgångar. Lite nertagen, farlig sång hade jag tänkt mig, men det blev annorlunda. Jerker återväckte minnet om hur det faktiskt gick till. Magnus Persson uttalade att han ville göra grunge. Jag gillade Nirvana, Soundgarden, Smashin pumpkins och Alice in chains, så jag blev upplivad av möjligheten att närma mig dem.

Magnus sa också att han egentligen var för duktig och tajt för detta och var tvungen att anstränga sig för att spela lite ”sunkit”. Det var viktigt för honom att poängtera. Det skulle alltså konstrueras nånting. Grunge? Det var 93 och naturligtvis dessutom för sent. Den var redan bred. Man kan inte försöka göra något som redan finns. Förstår inte att jag inte bara sa nej. Hade ju en egen idé. Varför döhg inte den? Men..man lär sig. Ohoo! Jag får lite ryggradsrysningar när jag tänker på mina ”rockiga” sånginsatser. Blev liksom peppad till läder av dist och feta trummor.

Den är lite kul ändå. Som dokument över ett töntigt produktionsförsök. Låtarna är fortfarande fina….nästan.

Men jag har en sån där sida. Som blir alldeles besatt av något och vill vara det. Går in i en fantasi och en roll som jag leker med. Men jag tror inte det syns på ytan. Det bara händer inuti. Jag måste se upp med det där. Gör nog det nuförtiden. Just nu är jag besatt av Lady Gaga och hon är ju ohärmbar. Upptäckte dock att mitt hår är lite likt. Jag lovar att det inte är en tanke. Brydde mig inte om Lady Gaga när jag bestämde mig för rosa. Kände mig lite ensam om mina persikofärgade längder.

När jag träffade Jerker var han en liten pojke, nästan. Och jag var liten också. Det var 1989. Athletic Arabs var ett bra och funkpunk-waits-inspirerat band, men de var inte kända. När vi skulle göra den där basgångsskivan fyra år senare mindes jag honom. Då hade han gjort sin entré i Stockholm och spelade med Olle Ljungström. Jag tog med mig skivbolag och producent till konsert på Melody i Kungsan. Han gillades. Sen har han gjort superkarriär och spelat med i princip allt etablerat.

Vi satt där i lilla soffan på Södra Bars golv och pratade om hur det var i Korea och i Skärmarbrinkstudion. Han är livfull och glad. Inte trött. Han tyckte det kändes som om det är min tid nu. Snäll. Sen gick vi ner till Indigo. Jari, Erika, jag och Jerker. Där är det fint. Det är verkligen ett musiker/kompishäng. Mjuk stämning och nära hem. Det var trångt och vi satt på barstolar runt ett högt glasbord. Trots att det var mycket folk kunde vi prata. Mitt i lokalen. Alla fyra pratade om ”förr”. När jag berättade för Jari hur Jerker och jag mötts fick han stora ögon. ”Va! Spelade du i Athletic Arabs. Det var ett av mina favoritband.” Det är 22 år sen. Då måste Jari ha varit typ 17. Lustigt. Hans favoriter var Athletic Arabs och Thirteen Moons som var Kajsa & Malenas andra kompisband. Vi turnerade ihop efter vår första skiva. Jag hade en affär med en i varje band. Trummisen i det ena och gitarristen i det andra, men det ville inte Jari höra om.

Det är så vackert. Man hör ihop med dem man hör ihop med. Då blir det bra grejer. Det var inte Jerkers fel att Revolution blev dålig. Det var Magnus Persson jag inte hörde ihop med, men det visste jag inte då.

Vi som satt där runt det höga glasbordet på Indigo var där vi ville vara just då, med dem vi ville vara med just då. Mer vet vi inte.