Kajsa Grytt

Jag vill berätta mer om New Orleans. Det var Jari som skrev, ”Kom hit vettja”, i ett mail och jag tänkte att jag verkligen ville och kanske hade råd. Det fanns en resa som inte var så dyr och Jari hade vänner med ett Bed & Breakfast så jag bestämde mig. Mitt flyg gick kl 06.05 på morgonen och fast jag tänkt lägga mig tidigt blev det inte så och jag hade inte sovit mer än en timme när flyget lyfte mot Frankfurt. Därifrån gick den långa flighten över Atlanten till Kanada, ner via The Great Lakes och utmed en stor flod, som damen bredvid mig sa var Missisippi, till Houston. Jag lyckades sova men vaknade till på slutet så att jag såg den uppifrån. Mäktigt ringlade den sig genom landskapet. Jag har bara varit i New York förut så det var härligt att vädret var klart. Ju längre ner vi kom ju större blev åkrarna och nere i Texas såg det väldigt underligt ut. Gigantiska fält som hade som små, små öar med endast två tre hus. Jag fantiserade om rancher som JR’s. I Houston missade jag min transfer för att passkontrollen tog två timmar men kom med nästa och tog en taxi till Dauphine Street. Utanför Ray Ruiz B&B stod han och Jari och väntade på mig. Jari hade berättat att alla hus såg ut som de på B&B sajtens bilder, men jag hade inte kunnat föreställa mig detta. Alla små och olika, med fina verandor, snirkliga fönsterfoder, snidade järnräcken och i fina ljusa färger. Jag såg inga spår av Katrinas förstörelse här i Marigny, som den delen av New Orleans vi skulle bo i hette. Vi lyfte in min väska och Jari frågade om jag ville vila eller följa med till baren där Nicolai och några nya vänner de träffat kvällen innan spelade biljard. Nej, jag var inte så trött att jag kunde motstå att ge mig ut i den här ljumma natten, bland de vackra husen. Det verkade så ömt och inbjudande. Vi gick bara några kvarter och där låg Mimis. Det var snyggt därinne. Så som vissa barer hårt anstränger sig för att vara i vinrött och med mystiska detaljer överallt, gigantisk barspegel med miljoner flaskor ordnade i nivåer framför, kohuvuden, fotografier, men på riktigt. Fint på riktigt och mycket större. Luftigt. Vid biljardbordet stod Nicolai som spelar väldigt bra och använder det som ett trick för att träffa nya människor. Jag blev presenterad för Josh, Gina och ”wasted Jack”, som spelade med Nicolai och vars ögon gick i kors så att han inte såg mig. En gata ner låg Love Lounge, där åt vi Vietnamesiska jätte-vårrullar och sen ville Josh visa oss en dragspelskung från Argentina som skulle spela på Japanska Yuki vid Frenchmen, den bästa musikgatan. Det var ett väldigt litet hak och han var väldigt gammal. Satt vid dörren med en gitarrist på ena sidan och en yngre kvinna på den andra. Hon samlade in pengarna i en burk.

Med slutna ögon bäljade han så vackert och närvarande men nästan bara välkända örhängen. Det hade varit kul med en improvisation, eller något man inte hört förr. När jag druckit upp min konstiga lilla whisky med is och sugrör

gick vi vidare till Pravda på Decatur Street som ligger längst ner vid vattnet i French Quarter, men som inte alls liknar en turistbar. Lampor på borden och mystik.

Där känner Jari bartendern som är skotte och vi fick sitta på innergården och babblade om världspolitik och natten var ljum och det var ingen musik på hög volym så vi hörde varandra tydligt.

Sen traskade vi hem och mitt hjärta och mina ögon var  stora. Jag vaknade långsamt dagen efter. Satt i trädgården och skrev,

sen åt jag frukost precis om hörnet

och väntade på att Jari skulle ta mig till lumpaffären på Magazine Street där han hade hittat en gitarr till mig för 30 dollar. Vi åkte buss och Jari ville visa alla affärer som hade fina saker men jag blev bara sugen på en jättestor trollslända av plast som var sprutmålad i mässingsfärg. Den ville jag ha som smycke precis nedanför halsgropen men den var alldeles för dyr och jag tänkte att jag kunde göra en själv. Vi hittade gitarren som var liten, målad i ett gult psykedeliskt mönster och lät fint för sitt pris. Vi var på en skivbörs också men jag måste gå i såna själv för att hitta nåt. Den var mycket stor och jag blev paralyserad. Jari letade jazz-singlar men det fanns millioner och han orkade inte tillslut. I timmar gick vi omkring på Magazine och slutade på en bar som var byggd till att vara bar, som en saloon med ingång i hörnet och disken längs den ena väggen. Där satt bara locals med ryggen mot dörren och några vid bord som cowboys. Sen tog vi bussen hem. På kvällen gick vi över St: Claude, till Hi Ho’s Lounge och tittade på Hip hop med Coppertop, Luke St: John, D-Lain, Ronny My och några till. De firade Charisse Gibsons födelsedag. Inte många där. De flesta gick när Coppertop med hiten ”If I could change” hade kört. Han var grym och stor som ett hus. Luke St: John var en hipstertyp som kunde ta en scen och hade charm som en ung Will Smith. Mitt i eventet höll Charisse ett litet tacktal. Hon såg ut som en grannflicka och ville att vi, bara en liten stund skulle tänka på de fem skolbarn som blev nedskjutna på hennes highschool tidigare på dan.

Vi flöt vidare mellan jukeboxar och scener på småställen tills vi tidigt på morgonen hamnade hemma. Nästan alla nätter i NO slutar på Buffas, som är Jari’s favorit och öppen dygnet runt. Fram på morgontimmarna fylls stället med rastande hundägare och deras djur. Då går Jari hem. Buffas har en lounge och en kväll jammades det runt ett piano därinne. Rummet är stort och kalt och det ekade av rösten från en stor svart lady mellan väggarna ända in i den lilla baren där vi satt. Alla är snälla och kallar varann baby, män som kvinnor.

Satt länge i solen på gården med gitarren morgonen efter och blev solbränd. På eftermiddagen gick jari och jag över Rampart Street till Treme och African American Museum. Utställningen där var lågmäld med kopparstick från slavtiden, hantverksobjekt, några rostiga kjedjor och halsringar  med långa taggar från transportbåtarna och texter som vi läste tyst i armmod och chock. Det var så nyligen, det är självklart att såren ännu blöder. Några rader fastnade extra. ”Efter att vi släppts fria kom nya problem. Vi hade inte väntat oss det hatet och den ilskan ifrån de vita när de förväntades möta oss som människor. De ville inte acceptera oss som detta.”

Här är några bilder från en utställning jag såg ett par dagar senare. Målningar och screentryckt foto av McCallum & Tarry. Arresterade protesters i Atlanta 1956 vid ”Montgomery bus protests”

http://youtu.be/HotbXa9YAoI

(klicka och se en liten film som försöker visa ”dubbelexponeringen”

New Orleans var ett Americanskt fotbollsinferno den veckan. På lördagen var det första slutspelsmatchen mellan New Orleans Saints och Detroit Lions. Ray och Kim som ägde vårt B&B introducerade mig till spelet. Har aldrig förstått varför de stångar ihop sig mitt på plan fast bollen är någon annanstans. Nu vet jag att de gör rum för kastaren att kasta. Saints vann tillslut. Vi såg matchen på Love Lounge och åt Vietnamesiskt igen. Det var en universitetslagsmatch senare i vecka, det var lika mycket ståhej omkring den. Båda dessa spelades på New Orleans Superdome, den jättestora arenan där tusentals människor sökte skydd under översvämningarna. Den senare matchen försökte vi också titta på men den höll så dålig kvalitet så det var urtrist. New Orleanslaget lyckades inte ta sig in på Alabamas planhalva. Kasten kom aldrig framåt och allt blev bara brottning. Folk skrek ändå och var lika engagerade. Kanske som vi runt Hammarby.

En dag hyrde jag en cruiser-cykel och tog mig till andra sidan stan väster ut, bortom Magazine Street, Audubon Park och slutet av St Claude Ave, på andra sidan Carollton Ave. Där hade Jari lockat med en liten underbar gata som skulle ha allt jag drömde om. Några stora härliga secondhand butiker för både kläder och prylar. Dessutom en fin venue och några bra barer. Ett nytt hett litet område helt enkelt. Det tog mig två timmar att cykla dit. Jag stannade på vägen. Först för ett besöka gallerierna i” Warehouse district”. Hittade tre öppna, det var samlingutställningar med bra grejer på alla. De första som däckade mig var John Hartmans stora oljemålningar av skyskrapsstäder som landskap.

Det andra var Marcus Kenney’s utspökade hjortar. Han kommer från en jaktfamilj där hans mamma pyntade trofeerna vid varje högtid. Nu fortsätter han hennes verk.

Sen de små plåtsburkfjärilarna i mönster av Paul Villinski

och sist de där bilderna på de arresterade jag visade här ovanför.

Jag stannade vid Magazine i affärer som jag och Jari hoppat över, och cyklade långsamt genom den stora vackra parken i slutet av den långa gatan. När jag kom fram till Oak Street, som Jaris bete hette, var allting stängt. Det var måndag och segdag. Det märktes runt gallerierna men inte trodde jag vanliga affärer tog ledigt. En ”Festklädes-secondhand” var öppen med en surrealistiskt sminkad dam i hatt bakom en liten disk. Hon berättade genast  för mig om 75-90% discount på alla varor ”in the backroom”. Malätna pälsar och biegedammiga bröllopsklänningar. Allting hade smutsränder och som dekoration på varje klädhängssnurra hade hon skapat stora installationer av tygblommor och prylar. På håll såg de ut att innehålla vackra fynd, men i närbild var de malätna och grågula. Mitt bland drivor av daskiga aftonklänningar, bakom en skärm, fanns ett kök med smulor och öppet smörpaket och runt detta, mera brudklänningar. Jag önskar jag var en rå fotograf och inte så hänsynsfull. Ljuset var avslöjande kallt härinne av lysrör och jag letade länge för att hitta något att ta med mig hem för att komma ihåg, men allt var infekterat och fult i närbild.

Efter en Tabbouli på Monas Mellanöstern Restaurang cyklade jag hela St Charles in mot ”uptown” igen. Där ligger de stora, rika paradhusen från slavtiden och jag tänkte mig att här fanns inget vatten under översvämningarna. Gatan verkade höjd över detta. När jag efteråt ser på kartan har jag rätt. Vattnet som strömmade in när fördämningarna brast nådde inte hit.

Det tog mig 40 minuter att cykla den här avenyn och i alla de stora träden hängde pärlhalsband från tidigare års Mardi Gras-fester. Som små lila och gula och röda frukter i långa klasar, något blekta av solen. Överallt hängde de, hela vägen och jag tänkte på de svepande skuggorna som hänger från träden i träsken. Jag tänkte på Billie Holidays ”Strange Fruit” och på att alla de här husen haft slavar. Såren blöder och de flesta afro-americanerna i New Orleans bor i Treme och de nord/östra delarna, närmare fördämningarna som var så dåligt byggda.

Innan jag ställde undan cykeln för dagen åkte jag förbi vårt hus, bort genom Marigny mot Baywater där jag hört att det fanns ett bra fik och några kul affärer i ett kvarter som fått liv. Det är så det funkar. Man måste veta var det lever i en ny stad. Det ser ut som bara bostadskvarter, men så dyker det upp en plats där människor skapat en samlingspunkt. Jari hade verkligen inventerat New Orleans. Han vet allt och är en fantastisk guide. Han följer inte med överallt men han talar om var saker finns. Mitt bland långa gator med slitna och vackra små enfamiljshus på andra sidan tågspåret och lagerbyggnaderna i Baywater lös det upp av några skyltar. Satsumas Cafe, stort och vackert inrett, hade unga människor med datorer och locals som gäster och där jag tog en mycket stark espresso och en cigg, låg bredvid en gigantisk antik, second hand, lump-affär. Det blev så mycket i de där affärerna och jag fick nästan svårt att se. Kanske berodde det på att jag kände mig stressad så sent på eftermiddan, mina killar väntade på mig, eller så fanns där ingenting av värde. Jag kan inte bedömma det. I en fjärdedel av jättelokalen verkade en mexikan ha hyrt in sig. Äkta mexikanska grejer som var lite för dyra och det kändes konstigt att handla mexikanska dansande skelett som turist i New Orleans. Hittade några härliga plastväskor som det stod Viva La Revolution på under en bild av Zapata till mina revolutionära bästisar. Sen cyklade jag långsamt på den söndriga asfalten tillbaka över tågspåren förbi lagerbyggnaderna i mörkret hem till Dauphine.

Det finns alltid en dåsighet av vila innan nattlivet börjar. Verandan på vårt hus var en bra plats för de timmarna. Här är två filmer när någon av oss tre spelar, och en annan lyssnar.

http://youtu.be/NkIeo2ZrDAw

http://youtu.be/Mm9-a0UJsEU

På kvällen när vi hade ätit väldigt konstigt smörig Japansk mat, eller var det efter  vegoburgarna på Buffas som vi gick till metallkonsert på Siberia vid St Claude ave? Där var nästan tomt. Den här kvällen var vi ute alla tre. Nicolai, Jari och jag, och vi spelade biljard. Jag gjorde som vanligt några fantastiska stötar till en början men tappade sen fokus, fram tills att den första artisten gick upp på scenen. James Hayes. Han var ensam och inte alls metall. Ganska bra men slapp och orkade inte hålla tråden sträckt eftersom stället var nästan tomt, så han  avslutade inte låtarna utan lät de rinna ut i sanden och Jari sa att han förstod hur svårt det var att komma igenom här, när allting är ganska bra och kompetent, men att de som gör avtryck verkligen får jobba för det, och faktiskt har nånting speciellt. Han pratade nog om att ha ”it”, det där jag hatar, men det är samma sak överallt. Ingen orkar koncentrera sig på något som inte når ända fram. Han var bra men slapp helt enkelt. Han tackade ändå vänligt oss tio som var där och sa, -Goodnight, folks!

Nästan direkt när han slutade klev tre män upp på scenen och trummisen började genast dunka orytmiskt på bukor och virvel. Han kunde inte spela, vi hörde det. Det var SS Boombox. Gitarristen rå-distade sitt punk-komp och basisten gjorde alltför komplicerade, men tröga basgångar. Vi blev nyfikna och roat förväntansfulla över hur de skulle få ihop detta.  Det gick inte att förutse hur de skulle låta. Sånt är alltid mycket roligare än skickliga ”alltid likadana”.

Woho!! Då satte de igång. Det var helt osannolikt roligt. Han spelade som en galen. Bara slog på allt på en gång, och så ibland gjorde han helt oformliga fills som han hade svårt att ta sig ur. Vi vred oss av skratt alla tre. Jag filmade. Här får ni se. Detta är hans klart bästa.

http://youtu.be/mJiQIxB-qoc

De var dåliga, men trummisen han var en total sensation, utom allt verkligt. Helt orytmisk och osynkad ibland, men fantastiskt rolig. Det visade sig att mina öron tålde mycket mer än killarnas, för plötsligt hade de gått ut och var borta. Jag satt ganska länge själv i baren och fick tillslut ett sms om att de stod utanför med tinituspip. På andra sidan St Claude låg en bar som Jari hade sett på en bild från översvämningarna. Allt runt omkring på gatan utanför var länsat, horder av plundrare drog omkring och allt var förstört men i dörren till detta ställe stod ägaren som är transa med ett gevär och skyddade sitt ställe. Hon skrek till de som kom nära och hotade med sitt vapen. Detta var under katastrofen. Nu är alla snälla i NO och kallar varandra baby. Vi gick in där och det var kareoke med en full Frankie Boy-gubbe som sjöng My Way med kraftfull men vinglig röst. Han menade det, men vi gick vidare, tillbaka in i Marigny något kvarter, till Mimi’s. På övervåningen där fanns en scen som jag inte visste om. Ännu en venue. Där spelade Meschiya Lake and The Little Big Horns

http://www.youtube.com/watch?v=p_ufBEGaFI8

bra traditionell New Orleansk swingjazz och ungt folk som dansade jitterbug väldigt stiligt. Vi satt vid ett bord och jag hade en krock i mig mellan att mina killar var lite trista och rädslan för att nån skulle bjuda upp mig eftersom jag inte alls kan dansa jitterbugg, även om pappa ställde mig på sina fötter och försökte lära mig när jag var fem. Det var ett så fint ljus däruppe, riktigt milt och som i en helt annan värld än på metall-Siberia, fast det var bara något kvarter därifrån. Det är så med barer. Världen och New Orleans är båda vackra och mina drömmar blev lätta på natten.

Den sista dagen i en stad är alltid lite pressad. Jag ville hitta ett halssmycke och köpa presenter, vi hade inte heller gjort en enda turistsak och bestämde oss för att se NOMA, det moderna konstmuseet. Först fram och tillbaka längs gatorna i French Quarters på jakt efter smyckesaffärer som jag inte hittade. Det tog timmar och var meningslöst. Sen åkte vi spårvagnen norrut och museet var stort, fult och fyllt med en samling konst från alla tider. Möbler och tavlor och glas. Ingenting särskilt att berätta om. På vägen hem delade vi upp oss igen för att hinna med den trista turistshoppingen. Hittade en Velvet Underground T-shirt och en pin med New York Dolls till Fabian. Killen bakom disken tyckte jag gjort exellenta val i hans affär som var fylld av hårdrock. Frågade efter Queens Of the Stoneage, men han sa att de var för ”trendy”. Jahapp. Fabbe har varit lite deppig så jag köpte en vodoodocka för ”great ideas” också. Han vet ju inte om att souvernir-butiken och hyllan där den stod var fylld av tusentals massproducerade likadana.

Sista kvällen i The Big Easy. Vi skulle ta oss långt in i Treme vid Seventh Ward för att se NO legendaren Kurmit Ruffins. Det stod i nöjestidningen OffBeat att han skulle börja 18.00 men det trodde vi inte på. Vi ville äta på Alex Chiltons favorit, Sukho Thai, som varit stängt när vi försökte förra gången. Vi fick vänta på maten och den var fruktansvärt stark. Jag brukar fixa ”starkt” men detta var svårt. Gott, men svårt. Nico var i chock men hade bett om ”starkt”. Jag hade ändå sagt ”medium”, så vi trodde att de blivit arga på något, men kunde inte komma på vad det skulle kunna vara. De serverade ingen alkohol där så på vägen dit stannade vi  i en affär på Frenchmen för att handla. Vid kassan blev det irritation om vem som skulle betala. Var för sig eller gemensamt? Jag eller du? En liten grupp som var trött på att vara grupp och gnabbades som syskon. Stämningen följde med in på Sukho Thai, kanske märktes den. Runt bordet började vi långsamt säga att det ändå gått bra för oss, att vi alla är egon som inte riktigt klarar gruppresor men, att det funkat eftersom vi tagit hand om vår egen tid. Vi gick Royal Street ner till R Bar. Josh ville möta upp kort för att säga hej då. Han skulle upp dagen efter men Gina ville vara med oss den sista kvällen. På vägen till museet hade vi letat efter henne på hennes biffrestaurang vid skyskraporna men hon var ledig ända till dagen efter och kunde hänga med oss på vårt ”sista kvällen-party”.

Vi hade med oss de ymniga resterna av vår för starka mat till henne. Väntade där och jag spelade återigen urusel biljard. När hon kom hade hon det ännu svårare än vi att äta. Jag tror det lugnade Nicolai och Jari. Det är så löjligt hur locals blir någon sorts mall när man turistar. Att killarna blev så rädda för att vara ”tönt-turister” och så måna om att tillhöra. När taxin som skulle ta oss till Bullet’s Sports Bar och Kermit Ruffins kom, hade det gått många timmar sen 18.00 och vi trodde inte längre på den tiden. ”De har öppet till två” sa Josh, så vi gjorde vår egen verklighet där Kermit började kl 21.00 och fortfarande spelade klockan halv elva. I djupet av Treme såg det helt annorlunda ut. Trasigare och inte så utsmyckade hus. Ödsligt och mörkt. När vi kom fram till Bullet’s var det naturligtvis stängt och taxin fick köra oss tillbaka till Frenchmen och en bar med ett bra brassband som Jari sett på Oak Street. Då var de bättre. Nu var de turisttrista framför ett gäng Australiensare. Låtarna hackades upp och de spexade, fast man hörde att de bakom allt det där var skitbra. På Spotted Cat spelade Meschiya Lake igen och Gina lärde mig dansa swing. Vi fyra var bara med varann, lyssnade och dansade till de stängde och då gick vi över det mörka Washington Square som vi varje kväll gått runt, utanför järnstaketet. Nu gick vi där i mörkret bland träden för vi var fyra stycken och Gina, en neighborhood girl var med. Vi gick över Elysian Fields Avenue,

upp längs Royal mot Mimi’s igen och det var nästan morgon och dagen efter skulle vi ta olika flygplan hem. Olika plan som alla gick inom en timme. Nicolai’s 12.00, mitt 12.30 och Jari’s 13.00. Vi hängde på Mimi’s tills där också blev glesare. Spelade Alex Chilton på jukeboxen och dansade mjukt. När Mimi’s var över, vek jag av från Royal. De andra fortsatte mot Buffa’s, men jag tog Mandeville mot Dauphine och mitt rum. Resan hem är ingenting att berätta om. Den bara hände smidigt och enkelt och nu, en halv vecka senare är jag fortfarande lite stukad av tidsomställningen, men som en väns lärare sa till honom när han sov i sin bänk, ”-trött, men skön”. Nu är jag trött, trött, men skön. New Orleans är en mycket bra stad att vara i. Där säger alla ”baby” till varann.

Kajsa 120117