Kajsa Grytt

I rummet bredvid spelar Fabian Bear Quartet. Han hoppade över det tredje gymnasieprovet. Det som skulle ge honom tillträde till Rytmus gitarrist-linje. Dagens tidigare två prov till musik-producentlinjer gick jättebra. ”Jag vill inte plugga bara ett instrument och lära mig spela på uppdrag. jag vill göra hela grejen. Jag vill producera min egen musik.”Jag gick inte någon sån skola. Bear Quartets Jari Haapalainen producerar mina skivor.

Jag ser på nyheterna. Världen darrar över kärnkraftsolyckan i Japan. Hur stor blir den. Hur stor är den? Jag ser alla osäkra ansikten. Det onda som kommer hända och som hänt är så diffust. Ändå finns en konstig känsla av att vi är vanare nu vid att inte förstå. När vi röstade om kärnkraft i Sverige, när det största motståndet fanns, var kärnkraft en symbol för teknikens och marknadens makt. Vi ifrågasatte det demokratiska i att den största delen av befolkningen inte begriper ett dyft om hur samhällets grundpelare, energikällorna, ska skötas för att inte på ett fult och segdraget sätt döda eller missbilda oss. Vi såg ”ja till kärnkraft” som den sista kapitulationen inför expertsamhället där befolkningen är kunskaps- och maktlös. Det mesta gick då fortfarande att begripa.

Det är inte så längre. Ingenting är längre konkret. Pengar är inte sedlar, ledningar behövs inte, allting flyger omkring i luften. Det finns så mycket som är osynligt. Så som strålning. Vi accepterar det osynliga. Vi lagar mat i microvågsugnar.

Igår var det demo mot kärnkraft på Sergels Torg. Jag kunde inte. Jag valde att spela på skivbolagets säljarmöte. Nu pågår Debatt på TV där kärnkraftsindustrin argumenterar framgångsrikt för sina goda affärer.

1995 skrev jag en artikel som utvärderade den grupp som svenska staten sände att inspektera urangruvorna i Krasnokamensk, vår huvudproducent av kärnbränsle. Vi ville handla av säkra gruvor där människor inte for illa. Gruppen kom tillbaka och sa att produktionen där borta i Sibirien var ok. Miljörörelsen hade också varit där. De sa, runt öppna dagbrott yrde uranet i det lilla samhället Krasnokamensk som hade extrem högt antal av både insjuknade i cancer och missbildade barn. De träffade tvätterskor utan handskar och munskydd som tvättade gruvarbetarnas arbetskläder under hela sina yrkesliv, de intervjuade rädda men uppgivna invånare och förtvivlade läkare.

Inspektörerna från Sverige träffade urangruvans direktörer och de läkare de hänvisats till. Deltagarna i inspektionsgruppen var ledamöter i Svenska Kärnkraftsinspektionen. Alla var mycket positiva till och intresserade av kärnkraft. Ingen var neutral eller ifrågasättande. Det upptäckte jag och jag skrev det i min artikel. Men vad spelar en artikel i Miljömagasinet för roll? Vintern i Nordafrika har visat att demonstration är en underskattad protestform. Om man går dit.

Nu är natten här och Fabian har gått och lagt sig. Han är nästan musikproducent, han är glad. Det är det bästa.