Kajsa Grytt

Det är så mycket känslor som simmar runt i kroppen inför det här släppet. För en månad sen hade jag bara ångest i magen. Tänkte ”Jag älskar att göra, producera och leka, men det där att släppa ut i världen är jag inte särskilt förtjust i. Det var en ren lycka att skriva boken och skivan lekte vi fram i kreativ yra med en ide att bara släppa på.

Ett tag kändes det som att jag hade varit alldeles för gränslös under 2010. Euforisk av att varje dag vakna utan ett lönearbete som väntar. Över att kunna ägna dagarna åt det jag älskar mest av allt. Ingenting var farligt, ingenting att skydda, det är bara att göra, att spela, att berätta med fullkomlig tillit till att det är så det blir bra. För en månad sen gick jag omkring i det vi brukar kalla ”eftertankens kranka blekhet”. Visst var jag nöjd med mina resultat men kände plötslig skräck inför att blotta mig så.

Av en slump, som ser ut som en tanke, har jag den senaste tiden lärt känna två av de kvinnor som också släpper sina skivor i senvintern. Två av de artister jag verkligen uppskattar. Anna Järvinen och Rebecka Törnqvist. Jag brukade se konkurrensen. I gamla tider trodde man att kvinnliga artister på något sätt kämpade om endast en eller några platser i fokus. Nu blev glädjen över mötet mycket större än någon annan känsla. De har båda två gjort väldigt, väldigt bra skivor och världen behöver ännu mera bra musik.

En dag gick Rebecka och jag på en rolig konsert med Nicolai Dunger. Han visade sina skulpturer på Konstakademien och spelade en sånglös låt tillsammans med en cellist, som också spelade såg, till varje skulptur. Min nära vän Anna Wallander bytte skulptur på piedestalen mellan varje musikstycke. Det var så härligt pretentiöst. En gammal sal. Högt i tak, ekpanel och vacker parkett. Högt uppe på väggarna satt stora målningar av viktiga män. Så vacker musik och bra skulpturer. Efteråt såg jag att Jari var där och berättade för honom hur jag kände runt släppet. ”Men, det är väl kul! Att släppa grejerna”. Han har den där förmågan med mig. Jag lyssnar på honom, och det vände. Jag tog emot den där uppmuntran, så enkel den var. Nu är jag glad som en lärka och säljer in med hela hjärtat. Stolt.