Barnet
Jag är Kajsa Grytt. Född 1961 i Vasastan. Flyttad till Farsta och sedan vid 3 års ålder planterad i Hammarbyhamnen. Det här ska inte bli en roman utan enkel biografi som måste lämna ytterligare att undra. Därför tänker jag bara berätta den enkla historien om mitt musikliv. Vet egentligen inte vad som hände. Hur hamnade jag som låtskrivare och sångerska med en elgitarr? Jag tyckte att de var sexigare och snyggare än allt annat. Det dög inte att åtrå och försöka förföra utan mitt sätt var att ställa mig på samma nivå. Jag ville nog vara mitt i det där utbrottet, eller VARA det där utbrottet men..det var inte alls planerat.

Kasern9
En natt på Röda Rummet (numera Berns) bestämde vi, jag och några lite äldre tjejer, oss för att starta bandet "Kasern 9". Herregud. Vi var två gitarrister som kanske kunde få till ett barré men inget mer så de bytte ut mig mot rockiga Gustav och döpte om sig till Pink Champagne. På en tidig konsert med Ebba (kanske en efterkonstruktion) träffade jag Kärsti som sa att de sökte gitarrist till sitt band. Hon var också gammal. Kanske 5 år äldre och hade varit ledare på min ungdomsgård. Farliga Sofiagården. Längst ner på Folkungagatan. Hon tyckte nog hon räddade en flumunge när hon frågade mig.

Tant Strul
När jag kom till första repet med Kärsti, Liten, Göran och Micke kände jag ingen. I lång grå rock, som jag sytt på Sofiagården, var jag som radiostyrd. Egentligen rädd men det var nånting som bara hade satt igång. Det gick inte att ta tillbaks. Det går inte att stoppa. Har försökt många gånger. Har försökt sluta. Har tappat lusten. Har känt befrielse. Velat vara en vanlig människa, utan driften att ställa sig där och bli bedömd. Utan behov att riskera det svarta hålet av att ingen kommer. Jag har hela tiden varit på gränsen. Även om Tant Strul vuxit med tiden och vår sista spelning var i näst största tältet på Roskilde för 25 000 pers så var vi aldrig självklart stora. Det går alltid upp och ner men det går inte att sluta spela. Tror jag....

Fram till micen
Micke träffade Malena. Göran slutade. Vi fick en förfrågan av skivbolaget MNW ganska direkt efter första spelningen som förövrigt var på Oasen. Eftersom alla spelningar på den tiden måste ha ett syfte hade även denna kväll ett stödtema. Stöd Nike Nojja's i USCH köp av nya trummor. En självklarhet. Det blev två singlar med Kärsti på sång. Hjärtan Slå/Tomheten & Alice Underbar/Pappas Tant. Kärsti slutade och jag tog mig fram till micen. Där ville jag vara. Plötsligt slutade knäna att darra. Ingen tid att tänka längre. Vi gjorde första skivan och började turnera. Micke slutade och Nike började.

Nike
Nike och jag bodde tillsammans på den klassiska adressen Skånegatan 55. Precis bredvid det som nu är Pet Sounds. Det fanns inte då. Skånegatan hade inte gått charmkurs. Där fanns bara gammalt skräp och våra fester. Den första inspelningen med Nike var Dunkar Varmt. Hon tillförde ytterligare energi och begriplighet. Inget ont alls om Micke men han spelade liksom mer dansande på trummorna. Nu i efterhand älskar jag det. Vår första skiva är fantastisk men jag tror att vi blev mer brett begripliga med Nike.

Tjejband
Å så kunde ju media kalla oss tjejband. Något som vi bestämt förnekade att vi var. Vi var ett band. Det var en slump att vi var tjejer. Naivt. Jag tror tillexempel inte jag hade fått sån plats som låtskrivare och gitarrist om jag spelat med killar. Men jag tror vi försvarade oss mot att börja argumentera med musiken. Vi ville ta för givet att vi skulle spela och skriva låtar på vårt sätt. Vi tyckte inte och vägrade se att det var något konstigt eller ovanligt. Bara självklart och nödvändigt.

Vaxholm
Vi spelade in på MNW. De hade studio i Vaxholm då. Man höll på i fem veckor med en platta och bodde där under tiden. I en liten stuga bakom ett staket ovanför bensinmacken och bilfärjans brygga. Det lät väldigt fint från hamnen. På vintrarna var det kallt i stugan. Man hade lakan med sig. Täcke tog man över från bandet innan. Frallor, kaffe och räkost på morgonen. Man gick och handlade när man vaknade. Vi var trassliga. Uppe sent. En hängig morgon på konsum kommer jag ihåg. Uppe på en hylla vid kassan stod Carolas första LP. Den hette såklart Främling. Hon hade en tight skjorta med smala röd/vita ränder och stod snett framför en blå och vacker himmel. Det var en annan planet men hon fascinerade. Jag tyckte hon var en liten, liten flicka. Men jag minns att jag tittade upp. På nån sorts ljus klinisk renhet som jag inte visste vad det var för något. Undrande.

Bussar
Många turneer. Sverige, Norge och Danmark. Mercabuss eller postbuss. Mercan var hög och vinglig. Det sas att den välte lätt. Vi satt nästan på varandra. Tätt tätt med med jargong. Inga managers. Eventuellt nån rodde som agerade turneledare. Jag vet inte varför Malena åkte på att sköta pengarna. Hon hatade dem. Fast vi turnerade i folkparker och på stora klubbar hade vi ingen som agerade skydd eller ansikte. Jag var 18. Bokningsbolaget tyckte att vi var alldeles för på och skivbolaget, jag vet inte, de gav ut skivor när vi ville ge ut skivor. Ingen ville tjäna pengar. Bara vi. Vad som helst för att spela. Förutom intervjuer i Okej, VeckoRevyn och nästa Aftonbladet. Postbussen var inte farlig men långsam. Vi halkade omkring runt stupen i Norge en vinter. Var tvugna att sova i bussen eftersom vi beräknat restiden mellan spelningarna med hjälp av karta och linjal. Vaknade en en natt av att bussen stod still och svajade lite. Ingen satt i förarsätet. Chauffören låg under bussen och satte på snökjedjor på däcken. Vi stod och hängde på kanten högt ovanför någon fjord.

Slutet
Dödsstöten för Tant Strul var en konsert för Rikskonserter. Vi spelade i skolor. På mornarna. Kände direkt att det var helt fel. Gjorde allt för att göra rocknroll kl 8 i aulan. Ljusshow, korsetter, rök och överdos på överdos av koffeintabletter. Men hur vi än råade på oss så var vi mer köpta klockan 8 på morgonen på order av rektor än vi nånsin hade varit i tidningen Okej. Sista spelningen var som sagt på Roskilde. I det gröna tältet. Ojojj var fint det var. Det bästa jag gjort. Att vara mitt i det där utbrottet...att vara utbrottet.

Kajsa & Malena
Jag hade redan räknat ut det. Hur man kunde börja om. På sitt eget sätt. Längtade efter att texterna skulle höras. Längtade efter det spända rummet. När varje mening och varje ton var naken och avklädd. Jag minns inte men Malena och jag fick kanske ett uppdrag. Eller också hade vi redan satt igång men jag tror att det var för att vi blev tillfrågade. Krönet, som nu är en trist, identitetslös men stor bar på Götgatan var då ett väldigt snyggt, stort och sunkigt 50-tals fik med fontän och fullkomligt nedsuttna röda sammetssoffor. Befolkat av de som nu sitter på Soda. Alltså Södra Latins gymnasieelever. Plötsligt började de ha öppet på kvällarna med enkla framträdanden. En kort, nästan glömd men..måste varit underbar..era. Vi blev tillfrågade om vi kunde spela några covers. Vi valde Billie Hollieday, Tom Waits, Bob Dylan, Nico och Leonard Cohen på piano och sång. Vi var oerhört rädda. Antagligen bedårande. Förmodligen hatade av vissa. Kajsa Grytt "kunde ju inte sjunga rent". Det var och blev mitt tilläggsnamn under den tiden. Men..vi njöt och fortsatte repa.

Inte Jazz!
Vi gjorde egna låtar. Alla de där som senare kom ut på "Historier från en väg". Spelade mycket live. Runt på Söder och turne med Eldkvarn bl.a. Vi åkte till MNW för att spela in. Kanske en demo, kanske grunder. Vi visste inte vad "demo" var för nåt eftersom vi alltid bara spelat in och givit ut. Vi sov väl över som vanligt. Åt middag på skärgårdsgrillen. Fick svaret av Tomas Gabrielsson, legendarisk MNW medarbetare, att -Oj,oj,oj! Om ni ska spela jazz får ni allt öva ett par år till. Jazz? Zip. Vi svarade inte utan åkte därifrån med tejpen. Jag hade en annan skivbolagsrepresentant hängande på låset. Kjell Andersson på EMI. Han blev överlycklig.

Storbolag
De ville ha det precis som det var. Enkelt med sång och piano. En kontra som endast fyllde i bastonerna, lite slagverk från vår vän Johan Söderberg som då spelade med Sebastian i Fläskkvartetten, lite fin jazzsax från Gunnar Bergsten och några andra detaljer men i stort sett. Precis som vi gjort det. Det är underligt. Ett genomtänkt skivsläpp. Planderad release. Spelning på rätt ställe. Med på TV. Intervjuer. Ett väldigt snyggt jobb. På en bra platta. Den sålde bättre än T.Strul någonsin gjort. Det var väldigt skönt att ha den där backuppen. Så här i efterhand måste jag nog säga att den perioden, efter Historier från en väg och innan vår andra skiva, var den tryggaste i min karriär. Då jag känt mest stöd. Att inte ytan eller tråden jag balanserar på var så oerhört tunn. En känsla av att ha rätt att vara där jag var och att någon trodde på mig. Det var skönt.

Birjer Bar
Måste bara berätta en fantastisk historia som på nåt sätt säger väldigt mycket om hur allting har varit. Malena och jag hade en spelning på Birjer Bar, mitt emot Riche där vi ju hängde nätterna igenom. Birjer Bar? Vad var det? Ingen visste, så vi sa ja. Tre kvällar mellan inspelning och release av "Historier från en väg". Malena hade ett Helpenstill-piano. Ett liten portabelt piano med riktiga strängar och hjul. Det var liksom gjort som ett flightcase med handtag och allt. Hon hade lånat ut det till en kille som bodde på Hornsgatan nästan vid Slussen och det var sommar. Måste hyra bil för att flytta det men...inga pengar. Optimistiskt började vi rulla pianot nedför skeppsbron mot Stureplan. Så här i efterhand vet jag inte hur vi tänkte. Massokism (oj, hur stavas det?). Humöret försvann vid Djurgårdsfärjan. Vi skulle ju få gage. Varför inte...hyra? Vi sköt det där pianot framför oss hela vägen förbi Kungsan och in framför Birjer Bar. En underbart söt men tragisk syn. Det gick inte hem på Stureplan. Sen måste det ju stämmas. Mycket tid gick åt. Vi var verkligen darriga när BB fylldes av ... just det..riktiga, äkta 80-tals yuppies. Det var då de verkligen fanns. Vi kanske hade 6 hängivna framme vid scenen. De andra pustade och rös av vämjelse inför våra känslor. Vi hörde dem därborta i baren. Ägaren ville inte låta oss spela de resterande spelningarna men vi åberopade muntligt kontrakt, fick pengarna och gick hem med skam som blev hat och sen...hämd. Framgångens ljuva sötma. Men..varför skulle vi släpa det där pianot? Mystiskt.

Storrull
Ja visst. Det rullade på sen. Mitt livs andra hype. Med allt vad det innebär av inbjudningar och medverkanden. Det konstiga är att istället för att bli starkare och tydligare med vad jag ville påverkade det mig ytterligt dåligt. Det är väl det där med att ha nåt att förlora. Vi lyssnade på dåliga rådgivare. Använde producent som inte gillade piano och inte tyckte att jag kunde sjunga. Det tyckte iochförsig ingen i den ljuva tiden av ständigt wejlande. Jag blev nån blandning av manisk, euforisk, upplöst och annorektisk. Skrämmande. Skrev en vacker diktbok men tung på jorden närvarande ville jag inte vara. Det blev en konstig skiva som ingen visste vem som gjort. "Den andra världen". Mm. Sug på det. Gjord av en galen människa och hennes uppgivna kompanjon. Vi gav upp sen. Det var fel balans men det förstod inte jag. Bara fortsatte på samma sätt.

Solo 1
Jag hade faktiskt visioner. Men...det var andra tider då. Svulst. Skicklighet. Proffsighet. Nej, jag kan kanske inte skylla på tiden. Det fanns väl självständiga, unga grupper och artister med pekfingret i luften då också. 1990. Pixies. Men jag visst inte om dem då. Höll på med någon fullständig "personlig berättelse" egotripp. Iochförsig hade jag nån sorts "Prince" inspirerad idé. Inte alls som Pernilla Wahlgren så klart utan mer det sexiga, exprimentella och provokativa. Även om inte jag kunde sjunga soul så ville jag hålla på med den där sängkammarmytologin. Absolut inte som betraktad eller objekt utan som den uttryckande med begär. Men...genomförde inte. Det pysslades och vårdades med mig. Det var så fint och känsligt. Om jag hade haft den genusinsikten då som jag har nu hade jag ju förstått att ingen producent hade velat göra den grejen rakt ut. Hade fått göra det själv såklart. Där kommer min akilleshäl. Vacklande självkänsla. Måste vara på min vakt. Måste skydda mig men..jag har en otäck tendens att vilja beveka min bödel istället för att bara vända ryggen och säga, nej tack, inte så. Det blev en mesig skiva med en "lustfylld" svenska, dansandes i naturen, på omslaget. Inte direkt Prince.

Solo 2
Efter min första soloskiva kom den första långa perioden av nej från skivbolag. Hade flera projekt som inte fick bifall. Kanske tur det. Nej, jag tror det stoppade flödet. Jag tror man behöver göra de där lite konstiga skivorna. Eller också blev jag envis det. Efter olika projekt med olika musiker i olika konstellationer började jag spela själv med elgitarr. Turnerade först i hela landet. Sen gjorde jag ett hejdlöst projekt tillsammans med ljusdesignern Kai Piipo. Vi hyrde Orionteatern. Jag ensam på en liten scen framför den där fantastiska betongväggen. Ett fantastiskt ljus. Två små gradänger på golvet framför i det där gigantiska rummet. Vi tog in 180 pers per föreställning. Jag tror det var väldigt bra och snyggt. Två akter med klädbyte. 2:a set i lång, vit balklänning. Nåväl. Kjell Andersson från EMI var i publiken. Han ville att jag gjorde en skiva efter den där spelningen. Det var mörka låtar. I och för sig samma låtar som jag fått nej på tidigare men han kanske fattade nåt plötsligt. Eller också var det grungen som kommit till stan. Det där trasiga var plötsligt rumsrent igen. Jag jobbade med Magnus Persson. Vi hade roligt. Jag älskade basgångar då. Jag vet inte om det hörs på plattan. Jag tror de blev för låga. Men de är jävligt bra. Skivan Revolution kan jag fortfarande inte bedöma. Jag fick Fabian precis när den släpptes. Hade tänkt att man kunde ta med honom och hans pappa på turnen men planerna sprack.

Slut?
Det blev ingen turne efter Revolution. Den sista spelningen på lång tid var 1 maj 95. I Kungsträdgården för jättemycket människor. När jag gick av scenen bestämde jag mig för att sluta spela. Kände att det var en olycklig, obesvarad kärlek jag hade till publiken och musiken. Tänkte att Fabian var viktigare. Det var viktigare att vara lycklig. Men..vad hände? Jag skrev iallafall. Var tvungen. Det var då jag började med de där mördarballaderna. Efter ett par år tog jag kontakt med Malena igen. Vi startade om. Jobbade med gitarr, keyboard och dator. Det var roligt. Gjorde spelningar och demos men hade inte flyt. En massa år höll vi på. Målmedvetet. Formella arbetsdagar. Har aldrig varit så disciplinerad. Det funkade inte. Vet inte varför. Så fick hon barn. Lång paus. Jag satt och spelade själv igen. Hittade ett slags countrysätt att spela mina låtar på. Jag hade haft problem med mina textbaserade, berättande låtar. De där mörka sångerna blev så fina i någon sorts enkel Johnny Cash influerad countryton. Jag gjorde en demo själv på det sättet medan Malena var mamma-ledig. Tog mig den friheten. Det blev så bra. Kändes hemskt men egohärligt.

Början?
Jag gav den där demon till två bolag. EMI och National. EMI ville göra en country-skiva med mig. Men..jag var rädd för dem. De har stoppat upp så mycket för mig genom åren. Dessutom tog det jättemycket tid innan jag fick något schysst svar. Direktörn de hade då var en kylig man som kastade på sig att raljera över mig. Jag bestämde mig för National som ville vara ett "musikervänligt" bolag. Små budgetar som inte låste upp artisten. Ja, ja. Men, det blev ett bra förarbete. Jag hade tidigare mött Daniel Zqaty som då jobbade med Bob Hund. Han hade bra ideer runt mig som artist så jag kontaktade honom nu när vi skulle spela in. Jag hade bestämt mig för att göra en riktigt mörk skiva. Träskmörk. Ett år senare. Varför tar alltid mina produktioner sån otrolig tid? Ett år senare intog vi Södra teatern på nätterna. Vi spelade in på glasverandan i baren, i det gamla konferansrummet ovanför baren, på Kägelbanan och i instrumentförrådet. För det mesta bara Daniel och jag men en gång var Mats Andersson från Bob Hund med. En annan gång var vi i en replokal och satte saker live som vi använde sen. "Tur för dig" blev till så. Jag var tvungen att följa Daniels tidsrythm. Om något dåligt hänt dagen innan kunde jag få vänta. Å andra sidan har jag aldrig mött någon så dedikerad när vi väl jobbade. Dessutom funkar vi väldigt lika med intuitionen. Vi följer med. En morgon hade vi bara instrumentförrådet. Fast vi ville börja på en ny låt. De repade på stora scenen så jag kunde inte spela elgitarr. Vi gick till Emmaus och köpte de snyggaste skivorna vi hittade i deras back. En Nat King Cole, en skiva som hette "Viva Mexico" och en tysk orgelplatta. Jag hade en text och en melodi. Vi letade efter vackra grejer på de där skivorna och hittade hela musiken till "Farlig liten jävul".

Nu är det nu
Ja, den kom ut den förra skivan. Är Vi På Väg Hem. På skivbolaget National. Jag spelade tre spelningar med Daniel Zqaty sen tog jag kontakt med David Giese för han var den enda som jag kunde tänka mig ersätta Daniel med när han inte vill turnera mer. David och jag gjorde en serie skitbra spelningar på bara gitarr och elektronica. På samma gång arbetade jag hela tiden på Västberga Gård, ett utrednings och motivationshem för missbrukare. Mitt bästa jobb någonsin. Att vara med människor som stenhårt arbetar med att resa sig. Arbetet där födde viljan att göra skivan "Brott & Straff". Här är berättelsen om den:

Kvinnor i fängelse bär ingen myt, bara skam. Inga långa besöksköer vid jul. Inga beundrare som längtar efter att omvända dem. Inga män som väntar med barnen ute i friheten. Inga nätverk, ingen makt. Inte ens sin egen kriminalitet får de äga. De ses först och främst som offer.

Det är inte möjligt. Det krävs egen drivkraft för att hamna där. Trasig och destruktiv drivkraft möjligtvis men kraft ...och kanske mod.

Stockholm 1975

Ungdomsgården, källarutrymmen, parkbänkar, medicinskåp, vita plastpåsar som pulserar i skymningen. I en portuppgång bestämmer sig den ena 14 åriga tjejen för att gå till plattan. Den andra tänker följa med och hålla koll... men väljer att gå hem.

Jag spelade på Färingsöanstalten och Anstalten Hinseberg. Efteråt bad jag internerna om deras texter. Jag ville göra en skiva av dem. Först fick jag tre brev av Mia Reike. Hon hade skrivet dem men de hade inte fått något svar. Det första var förälskat och längtande, det andra undrande och lite surt. Det tredje var pissförbannat. Av dem skrev jag "Kvalificerat skitsnack".

Av Annki Magnusson och June Grönbeck fick jag texter som jag har använt precis som de är. "Hur kan man säga glöm" och "Låtsas att det är du". Första gången på Färingsö frågade Lena Blomqvist om det var ok med texter från sonen. Jag tog emot dem. En berättelse av Jim Blomqvist. Jag skrev till en refräng. Det blev "Vad har jag gjort".

Adelina Sahiti skickade en bunt med dikter. Det var verkligen dikter. Jag komprimerade dem till en text, hon blev nöjd. "Även denna natt passerar utan dig". Texten till "Låt mig rena mig" är inte skriven av en kvinna i fängelse. Jag mötte Kim Svensson på ett motivations- och utredningshem för narkomaner där jag jobbar. Hon hade skrivit mycket. Jag fick se hennes texter och hittade ett brev till hennes dotter som jag fick göra en låt av.

Annki, June, Adelina, Lena, Kim och Mia har absolut inte givit upp.

Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig något annat när jag bestämde mig för att göra låtar av kvinnliga kriminellas texter. Mer våld, mer ilska, svärta, hämd och kanske skam. Mer storys från en annan värld med andra värderingar.

Anstalterna är så fula. Särskilt Färingsö. En skruttig barack i skogsbrynet med gunnebostängsel runt. Små gulnade korridorer. Gömt och glömt. Stämningen är hård. Man visar sig inte skör. Sex är kött ute i de allmänna utrymmena.

Men de här texterna är skrivna efter 20.00. När hon blivit inlåst. Varje kväll. I månader och år.

Att själen förblir intakt. Att hon går att känna igen. Att hon kan drömma, orkar känna och längta därinne är ett rent underverk.

Att sen sitta med gitarren och göra låtar av det här textmaterialet var en fröjd. En långsam, svår och ibland helt frustrerande fröjd. Att försöka lägga till saker i "för korta" texter. Att försöka säga det som jag tyckte "fattades" och upptäcka att jag är en idiot som tror att det går. Tillslut förstod jag att det här temat naturligtvis även handlar om mig. Att vara utanför, att inte passa in, att vara ratad, att vara för mycket. De där grejerna som jag tyckte fattades kunde jag faktiskt skriva själv, i egna texter, om mina fantasier. Tillslut blev det 6 av dem (en blir singelns 2:a spår) och 7 av mig.

Jag ville inte göra en inåtvänd skiva av de här låtarna. De ska höras och märkas. De ska peppa. Jari Haapalainen och jag hade haft önskemål om att få jobba ihop. Var och en på var sitt håll utan att vi pratat med varandra. När vi sen möttes bestämde vi oss för att göra den här skivan tillsammans. Tidigt, när jag fick idén, presenterade jag den för Kjell Andersson på EMI som redan då blev väldigt intresserad. Han följde med i arbetet, coachade och jobbade hårt för att få igenom den budget som Jari och jag presenterade. Våra önskemål var ett band som vi satte ihop för ett särskilt syfte. Olika personer som borde låta fantastiska ihop. Niklas Korssell på trummor är yvig och fantasifull, kaosig och följsam. Spelar frijazz i olika konstellationer och med The Plan bl.a. Patrik Andersson, som jag lärt känna eftersom han spelar gitarr med The Killers, spelar svängig och melodisk bas med Moneybrother. David Giese har spelat elektronik med mig på turné och med musikkollektivet Moder Jords Massiva. Tre gitarrister. Jag, Jari och Henrik Svensson från Fint tillsammans, Miss Universum, Money-brother och nya Hets. Lyriska Thomas Hallonsten spelar piano, orgel, trumpet och synth.

Vi repade de 13 låtarna i två dagar på Kapsylen. Tant Struls replokal under fyra år i början av 80-talet. Jag vet inte men de verkar gilla mina grejer de där väggarna. Det gick så bra. Vi hittade hem direkt på allt utom en som vi glatt släppte till sång och piano. Driv, kaos, stort och vackert.

Sen gick vi in i studio och spelade in allt på tre dagar och behöll sången från tagningarna. Det självsäkraste och roligaste jag har gjort på skiva. Jag fick tillochmed med mig Thåström på en duett. Hans första inspelade. En present.

Det blev en duett till. En ung kille skulle sjunga Jim Blomqvists text. Jari och Henrik hjälpte mig att hitta Johan Borgert från Holy Madre (passande bandnamn med tanke på texten). Annamaria Espinosa från The Killers m.m och Patrik A sjunger de flesta körerna och Mattias Krunegård i Laakso har lånat ut rösten på två ställen.

Min förra skiva var bra men den här är, vilket jag inte trodde var möjligt, ännu bättre. Tack vare alla som har varit med och skrivit och spelat. Och tack vare att vi fått göra den. Ju fler vassa kockar, desto bättre soppa.

Jag är verkligen stolt över Brott & straff - historier från ett kvinnofängelse.

Den lever! Och vi med.


Nu är det dags att börja ta hand om live-biten. Jag har den stora lyckan att få fortsätta arbeta med det här bandet som jag gjorde skivan med. De verkar lika lyckliga som jag över det vi har gjort tillsammans. De ska vårdas och underhållas. Klappas på och belönas. Vi ses på spelningarna.
forts. följer